Kampfschwimmer Uhr

article-image article-image article-image article-image article-image article-image

Det okända undervattenshotet

Ett viktigt mål efter den allierade invasionen av Normandie var att säkerställa tillförseln av underhåll. De allierade styrkorna försökte därför erövra så många hamnar som möjligt utan att dessa skadades på kuppen, så att man hastigt kunde börja föra in vapen, ammunition, livsmedel och andra viktiga förnödenheter. Skyddet av dessa hamnar var inte lika viktigt – de tyska trupperna var fortfarande att räkna med, men underhållsbaserna låg bakom fronterna och i detta sena stadie av kriget hade både Kriegsmarine och Luftwaffe lidit sådana förluster att de inte längre utgjorde ett reellt hot.

Vid floden Orne bröts dock sommarnatten av två kraftiga detonationer kring midnatt den 28 juli 1944. Två tyska torpedminor detonerade och totalförstörde flodslussarna. Följden blev att det område i närheten där brittiska styrkor förvarade stora mängder med förnödenheter översvämmades och förråden ställdes under vatten. Trots användandet av torpedminor var det inte en tysk ubåt som lyckats ta sig in, utan en liten grupp på åtta specialutbildade tyska attackdykare – Kampfschwimmer. Dessa elitsoldater hade simmat in i slussen med två torpedminor, förankrat dessa och apterat tidsfördröjda detonatorer. När torpedminorna väl detonerade hade samtliga åtta dykare simmat tillbaka till utgångspunkten för anfallet, lika oupptäckta som de hade simmat in.

Kampfschwimmer går till attack!

Anfallet mot slussarna vid Orne var det andra uppdraget som genomfördes. Omkring en månad tidigare hade två grupper om tre man vardera genomfört ett liknande anfall. Med hjälp av två 1 600 kg tunga torpedminor hade de simmat 12 kilometer innan de fäste dessa vid två broar över floden Orne, sex kilometer norr om Caen. Båda broarna förstördes, och medan den första gruppen simmade de många kilometrarna tillbaka till de tyska linjerna redan samma dag, tvingades dykarna i den andra att gömma sig. De strida strömmarna kombinerat med att det började ljusna omöjliggjorde ett tillbakaryckande, och under en hel dag låg de gömda för fiendepatruller innan mörkret möjliggjorde att de säkert kunde återvända.

content-image

Soldaterna och officerarna som blev attackdykare tillhörde flottan, Kriegsmarine. De fick sin utbildning i Italien, och bar därför under denna tid tropikutrustning. Notera klockorna på männen längst till höger.

Tredje rikets enda riktiga specialförband

De tyska attackdykarna är i mycket ett okänt fenomen, trots att de utgjorde Tredje rikets i egentlig mening enda riktiga specialförband. Genom flertalet djärva insatser slog de till bakom fiendens linjer och slog ut broar och andra viktiga installationer på såväl öst- som västfronten. Deras anfall blev ryktbara – ett anfall i oktober 1944 där en bro i närheten av Njimegen slogs ut beskrevs i London Times som ”en av de djärvaste operationerna under kriget”.

Soldaterna som utgjorde förbandet var något i särklass – flera av dykarna var olympiska simmare. En rapport från en läkare inom Kriegsmarine redogjorde för attackdykarnas fysiska kondition. Han kunde enbart konstatera att de förbrände omkring det dubbla antalet kalorier per dag, jämfört med en vanlig civilist. Även den psykiska styrkan hos de tyska attackdykarna var anmärkningsvärd: samtliga var frivilliga, och dykarna fick anmäla sig frivilligt inför varje enskilt uppdrag. Vidare utförde de sina uppdrag, som i många fall kunde liknas vid självmordsuppdrag, på natten i mindre grupper bakom fiendens linjer. Det fanns således inget som faktiskt tvingade dem att genomföra uppdragen mer än deras egen pliktkänsla och kåranda.

Specialförband kräver specialutrustning

Attackdykarnas utrustning var även den unik. Utöver sprängmedel och tidsinställda detonatorer behövdes annan utrustning: Simfötter (som i början av 1940-talet praktiskt taget var ett okänt fenomen) togs fram, dykardräkter, andningsutrustning, undervattenskompass och klockor. Klockorna hade två syften. Dels behövdes de av rent praktiska skäl; attackdykarna arbetade med precision, det var viktigt att de tidsinställda sprängmedlen exploderade vid rätt tillfälle så att dykarna skulle hinna sätta sig i säkerhet. Man behövde räkna på när det skulle ljusna, vilket kunde vara förödande för ett säkert tillbakadragande, och även för att kunna räkna på hur länge luften i tuberna skulle räcka.

content-image

Även om utrustningen med dagens mått kanske är att betrakta som antik, var den före sin tid när den togs fram – den vattentäta dräkten, andningsutrustningen, näsklämman (!) och Kampfschwimmeruret syns tydligt på denna bild.

Klockan Kampschwimmer – en symbol för eliten!

Det fanns även ett mer symboliskt värde: efter en lyckad nattövning den 26 juli 1944, då en grupp om 20 attackdykare simmat genom Venedigs kanaler tilldelades dessa en egen klocka att behålla, som en symbol för att de förtjänat rätten att kalla sig för Kampfschwimmer – attackdykare. Av denna anledning ser man ofta på de få kvarvarande exemplen av originaluren hur ägarna har graverat baksidan med sitt namn, sin enhet och årtal. Således blev Kriegsmarines armbandsur lika mycket ett nödvändigt hjälpmedel, som en symbol för att dessa soldater tillhörde ett elitförband.

content-image

De tyska attackdykarna var elitsoldater och arbetade med precision. Trots att de bar klockorna även när de inte genomförde uppdrag så var det av största vikt att alla hade synkroniserade ur i skarpt läge. På bilden förbereder sig sex attackdykare för insats.

En tysk allierad

Klockans historia går dock ännu längre tillbaka än de tyska attackdykarna. I den italienska flottan fanns redan ett välutvecklat program för attackdykare, och för att tillgodose deras behov utvecklades ett dykarur. Specifikationen var klar: Den skulle vara stor, vattentät, lättavläst – resultatet fick modellbeteckningen M/38. De tyska attackdykarna valde därför att införa samma tillförlitliga ur, och det är en historisk replik av detta ur som medlemmarna i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek haft möjlighet att beställa.

En exakt replik av ett av världens mest kända militära ur

Den klocka som erbjöds medlemmarna i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek överensstämde i alla yttre specifikationer med det ur som de tyska attackdykarna tilldelades. Den är således att betrakta som en exakt historisk replik. Precis som för de tyska Kampfschwimmer är inte detta en klocka som är tillgänglig för alla, utan det är en begränsad och numrerad upplaga i maximalt 999 exemplar – varför först till kvarn gäller.

En verkligt påkostad klocka

Civila dykarur förknippas vanligen med en blaffig design och som varken är funktionella eller diskreta. Greve von Wurzian, chef för tyska Kampfschwimmer, valde istället en raffinerad och enkel design. Funktionell och med högsta kvalitet, men väldesignad. Den lämpar sig lika bra till våtdräkten som paraduniformen.

Jag har inte sparat något för att få vår replika så bra som möjligt. Armbandet är i förstärkt (4-dubbelt) läder av bästa kvalitet. Det ser ut EXAKT som på originalet. Och jag har armband i reserv för dig om det skulle bli slitet.

content-image

Kampfschwimmer-uhr togs i bruk under slutet av kriget. Det fick därför ingen enhetlig gravering på boetten. Vetenskapsredaktör Jan Waernberg valde därför en gravyr med Kriegsmarines örn och angivet nummer.

Vet du vad safirglas är för något? Det framställs av syntetisk safir gjord av aluminiumoxid (Al2O3), som är färglöst och när polerat genomskinligt. Det är extremt hårt och går endast att repa eller skära med diamant, safir eller rubin.

Det används bara på de mest exklusiva klockorna – för det kostar. Men de använder alltid plant safirglas – av kostnadsskäl. Tyska Kampfschwimmer hade dock i original kupat glas. Så jag har beställt exakt samma kupade glas – i syntetisk safir. Och ett kupat safirglas kostar tre gånger så mycket att tillverka som ett plant.

Signatur

Jan Waernberg
Vetenskapsredaktör, flyghistorisk expert

Tillbaka
<